Vilken sjukt konstig dag det blev igår. Alltså den började bra, fin morgon, jag cyklade till tunnelbanan, allt kändes bra. Förutom incidenten med tanten i hissen dåra.
Men väl på jobbet började jag känna mig trött, seg, hade lock för öronen och huvudvärk, var lite illamående. Kände också av foglossningar ordentligt igår, det gjorde ont oavsett hur jag satt. När jag gick och köpte lunch gjorde det ont, ändå gick jag så tätt med benen jag kunde utan att knäna skulle slå i varann.
På tunnelbanan hem var det mycket folk. Det var varmt, jag fick vallningar och mådde illa. Hade ont. Skulle byta tunnelbana i Gamla Stan. Reste mig upp och skulle ta mig förbi en (höggravid) kvinna och rätt vad det är: ”Kan jag få flytta min hand och mina blommor innan du förstör dom?!” Då höll hon tydligen i en blombukett och min väska hade stött emot. Hon suckade HÖGT och satte sig på min plats och blängde på mig. Jag klämde ur mig ett ynkligt förlåt och gick ut på perrongen.
Och då kände jag att tårarna kom. Jag hade inte alls förstört hennes blommor och visst, hon hade kanske en lika rutten dag som jag, men lite gravidlojalitet kan man väl få, eller?
Stod där med tårarna rullandes innanför solglasögonen och fick sen hålla mig hela vägen hem för att inte börja lipa mera. Väl på cykeln toklipade jag, så jag knappt såg vart jag körde och när jag stängt dörren om mig hemma gick jag raka vägen till sängen och låg där och bara grät och grät och grät. Utan orsak egentligen, för det som hände var ju en skitsak.
När min sambo kom hem la han sig i sängen med mig och vi kramades och pratade och det blev en jättefin kväll sen, vi grillade lax och han hade köpt jordgubbar till efterrätt.
Men det var en konstig dag. Idag känns det bättre, även om foglossningen hänger kvar. Knappt halvvägs och det gör rätt ont alltså, hoppas verkligen det inte blir värre och värre.
Fyra dagar kvar till RUL och semester. Jag räknar ner, believe you me.
Saint Mary's Log 
Jag vill knappt skriva det men jag gör det ändå: jag vet precis hur det känns! Vill inte bagatellisera de där rullande tårarna genom att hänvisa till graviditetshormoner, men så är det ju
jäklar vad jag har gråtit vissa dagar, av knappt existerande skäl. Tycker faktiskt att det var värre i mitten än nu i slutet av graviditeten! Och oavsett hormoner, det ÄR jobbigt att vara preggo och känna hur kroppen inte riktigt är på topp. Och jag håller med, lite gravidlojalitet bör man absolut få, särskilt från en höggravid som varit med om alla faser och som antagligen själv förväntar sig lite extra vänlighet.
Skönt att höra att jag inte är ensam, och att det var jobbigast i mitten av graviditeten, det är ju där jag är nu. Förhoppningsvis blir det bättre.
Tänkte jag skulle börja äta järntabletter nu, barnmorskan jag träffade idag pratade om de symptom man kan få av järnbrist och jag tyckte det passar in på hur jag känner mig nu, allmänhälsan känns något sämre, det märks tydligt.
KRAM!